Mitt inlägg

För två år sedan skrev jag om vikten av att sluta snyggt. Jag skrev att det finns många likheter mellan att sluta på jobbet och att göra slut på en relation. Man måste se avslutet som en process som man ska jobba sig igenom för att komma fulladdad med positiv energi till nya jobbet. Att sluta snyggt är en mental resa, slog jag fast.

Den senaste tiden har jag varit ute på just en sådan resa. Förmodligen har jag inte varit så fokuserad och engagerad i det dagliga arbetet som jag brukar – och borde. I stället har jag varvat jobb med att bli avtackad. Redaktionen tog med mig på finfika, ledningsgruppen på lunch och hela företaget samlades på julfest.

När jag nu lämnar Chef och i stället börjar på OTW  så är det med blandade känslor. Sorgligt att lämna alla härliga medarbetare och kolleger liksom relationen med er läsare. Vi har haft en fantastisk resa tillsammans! Samtidigt känns det också väldigt lustfyllt. Så kul att få gå vidare till något nytt och spännande!

Nu är jag klar med mitt avslut för den här gången, liksom med januarinumret, mitt sista nummer av Chef. Snart kommer Cissi Elwin Frenkel att ta över rodret som publisher, alltså både vd och chefredaktör. Jag lämnar över med varm hand.

När jag är åter vid skrivbordet ropar mejlen på att bli läst. Sedan vill en medarbetare diskutera en uppgift (tack för det!). Men så ser jag excelarket anfalla från skrivbordet och börjar fylla i. Känner mig inte som chef just då, mer som en motvillig femåring som ska borsta tänderna.
Jag är nog en ganska kluven personlighet, jag slits mellan fort och fel och kontrollmani. Å ena sidan blir jag alltså väldigt less när det är dags att fylla i mallar och rapporter – trots att jag förstår att det bör göras.
Å andra sidan får jag rysningar om jag inte har detaljkoll på planeringen framöver (tre månader i taget, tack) och grepp om allt som mina medarbetare ­levererar.
Tur är väl det, måste ju vara lite kontrollmaniker om jag vill ligga rätt i tiden. Det är inne att mäta, redovisa och följa upp. Controller har ­blivit ett trendyrke. Det är ute med relationer. I alla fall om man får tro både forskaren Michael Power, som skrivit »The Audit Society«, organisationsforskaren Susanna Alexius som som skrivit om konsten att undvika regler och EQ-experten Joshua Freedman som låtit mäta svenska chefers EQ. Eller om man ser sig omkring i svenska chefers vardag som invaderas av processer och rutiner. (Läs mer om det här i nya numret av Chef.)
Men när styrdokument, jämställdhetsplaner, samverkansprocesser och logistikrevisioner tar över riskerar chefsjobbet att bli trist och begränsat. Därför vill vi på Chef mana till vardagsrevolt.
Det är dags ­att  bromsa åtminstone delar av utvärderings- och kontrollhysterin. Jag har till exempel släppt detaljgreppet om planeringslistorna ­­­­­­­­­­­­till en medarbetare.

Det som inte mäts och kontrolleras till ­sista millimetern blir också gjort.

Så här skulle jag leda och fördela de vice männens arbete:
1.    Föreställningar och julfikor
Min första vice man får ta hand om alla föreställningar, uppträdanden och avslutningar. Troligen måste han klona sig när de krockar, men det är ju faktiskt inte mitt problem. Han får också gå på adventsfikor och sälja lussebullar på julmarknaden. Det blir dessutom första vice mannens uppgift att frysa i ishallen på hockeyturneringarna och skjutsa till simskolan.
2.    Hemmet
Min andra vice man ska ta ansvar för allt från att plocka fram adventsljusstakar till att fixa lucialinnen och att köpa julklappar samt baka peppisar med barnen. Han får också baka till fikat på barnens julkonsert. Samt så klart vabba när barnen blivit förkylda efter alla baciller de möter på sammankomsterna ovan.
3.    Jobbet
Min tredje vice man får sköta de löpande uppgifterna på jobbet samt jobba in allt som ska klaras av i förväg för att jag ska kunna vara ledig några dagar kring julaftonen. Han får även gå på jobbets julfest.

Själv ska jag träna och äta nyttig mat för att ladda inför umgänget med släkten under julhelgen. I år ska det tindras!

Nu återstår bara att rekrytera de vice männen. Vet ni var de finns? 

Under tisdagskvällen satt jag i en panel på det nystartade kvinnliga karriärnätverket Give it forward. Vi diskuterade hur – och om – man kan få allt, alltså både toppjobb, familj, egentid, träffa vänner, ha designat hem och så vidare. Jag sa nej, och mötte motstånd från en i publiken som tyckte att det var typiskt kvinnligt att resonera så. Hon menade att hon själv ville ha allt på en gång och ämnade sträva efter det.

Lycka till (ärligt menat alltså) och hoppas att du mår bra längs vägen. För givetvis vill jag också ha allt. Jag är världssämst på att säga nej till roliga saker. I går sprang jag tilll exempel från panelen för att träffa de tre andra klassmammorna och planera lussefika och klassdisco för min dotters klass. Hade säkert varit smartare att säga nej till någotdera och slippa stressa, men jag vägrade välja.

Ändå håller jag fast vid att det inte går att få allt samtidigt. Jag hinner inte ha en massa egentid, utöver bussresorna till och från jobbet. Och jag hinner inte träffa mina vänner lika ofta som innan jag fick barn och chefsjobb. Jag sliter för fullt med att få ihop alla pusselbitarna ändå. 

Jag tror inte heller att det här är en kvinnofråga. Nej, det gäller kvinnor såväl som män. På redaktionen har vi till exempel både småbarnspappor och småbarnsmammor och ingen av dem vältrar sig i egentid eller ett fantastiskt stimulerande socialt umgänge.

Fast jag tycker inte att man ska ge upp tanken på att ha ett kul och utvecklande jobb och familj för det. Det går att förena jobb och familj på att bra sätt, om man fattar aktiva val och väljer bort annat just då. Man kan få både och – men inte allt.

Under lunchen sitter mina arbetskamrater och pratar om den triathlon de deltagit i under helgen som gick. Om simningen i Djurgårdsbrunnskanalen i Stockholm, terränglöpningen och cyklingen. De kommer fram till att löpningsdelen nog var härligast. Och jag sitter som ett ufo och undrar hur man kan använda ordet härlig i samma mening som löpning. Själv tycker jag att lakrits, chokladpraliner och kaffe latte är härligt. Mina barns skratt är härligt. Champagne är härligt. Men att rusa fram i lerig terräng? Knappast.
Och det här är bara ett exempel. Du kan ju själv tänka dig hur ofta jag smälter in i mängden med mina 183 centimeter, för att nämna ett annat. Tänk att i stället vara liten, tyst och spännande. Brukar drömma om det efter vissa möten där jag mest hört min egen röst. Vill vara älva, inte ångvält.
Jag började fundera över om fler tänker så. Så vi skickade ut en undersökning till några av er Chefsläsare om att passa in eller inte. Tydligen var vi en stark trend på spåren. Åtta av tio känner att ni inte passar in på jobbet – trots att ni skulle vilja passa in.
Om du är en av dem vill jag peppa dig att vända på steken. Att sluta försöka passa in och i stället vara den du är. För jag har börjat försonas med min ufo-kompetens och inse att det finns en belöning. Genom att sticka ut och synas lyckas jag driva saker framåt.
Fast visst, jag ska inte säga att jag lever helt som jag lär och vägrar passa in. För jag har börjat jogga. Men rör inte min kaffe latte!

Många av oss chefer har ju ett lite kluvet förhållningssätt till medarbetarenkäter. Å ena sidan är det bra att ta tempen på stämningen i verksamheten. Å andra sidan kan ju medarbetare, anonymt, passa på att spy ur sig en massa galla.

Jag säger bara: njut! Det finns nämligen mycket värre sätt att få reda på att verksamheten har problem med missnöjda medarbetare. Eller vad sägs om att hitta en total misstroendeförklaring  i en av företagets produkter?

(Fast ryktet gör i och för sig gällande att den chefsföraktande tvättanvisningen är en PR-grej. Cool chef som bjuder på detta i så fall.)

I slutet av förra veckan låg en fet pärm på mitt skrivbord med research om 55 chefer i Sverige som alla nominerats till utmärkelsen »Årets Chef«. Trots att vi har bistra tider bakom oss, trots att det är lätt att gnälla på sin chef, trots att höstmörkret är kompakt. Trots allt detta så har alltså 55 chefer visat sig vara så väldigt bra att folk i deras omgivning vill prisa dem. Känns härligt!

När jag läser om cheferna förstår jag deras omgivning.

Hur ska vi i juryn kunna välja? Inser redan nu att diskussionens vågor kommer att gå höga i juryrummet.

Min medarbetare fick ett mejl fullt av oförskämdheter och anklagelser. Hon är en fullt kompetent person som absolut skulle kunna hantera mejlet på egen hand. Fick hon det? Nej, jag erbjöd mig raskt att skriva ihop ett svar som hon kunde skicka vidare.

När jag läser reportaget om tillit på sidan 16 i nya numret av Chef inser jag att jag tyvärr visade motsatsen. Jag tog inte bara emot den berömda apan på min axel, jag kastade mig efter den.

Diskuterade saken med en chefskompis och fick ett bra tips: jag måste se mig som 
Örebro slott.

Va?

Jo, Örebro slott har en stor vallgrav omkring sig. En sådan behöver också chefen – i det här fallet jag – mellan sig själv och sina medarbetares problem.
När det behövs fäller chefen ned vindbryggan och hjälper till, men inte för ofta. Lita i stället på att medarbetaren klarar av sina problem själv även om det förstås är du, som chef, som håller i kommandot.

Jag gillade min kompis klokskap. Med en tänkt vindbrygga till hjälp blir det lättare att visa den viktiga tilliten.

Gillar du också att dela tips med andra 
chefer? Då är vår helt nya avdelning »Oss chefer emellan« på sidan 28 något för dig. Vill du hellre ta ställning till andras bestämda tyckanden? Läs då nya »Debatt« på sidan 14.

Min medarbetares mejldebatt då? Jo, den löste sig efter några rundor, utan att jag spökskrev ytterligare svar.   

I många år har det tryckts på hur viktigt det är att bygga nätverk för att skapa kontakter. Och det är givetvis otroligt viktigt att ha ett kontaktnät, till exempel när man ska söka jobb. Men nu tar nätverksartiklarna ett ytterligare steg. Det gäller att inte bara bygga nätverk, utan att bygga rätt nätverk.

Helt säkert är det också viktigt att ha inte bara kontakter, utan rätt kontakter.

Ändå ger den här typen av tips mig lite obehagskänslor. Kanske är jag bara fin i kanten och låtsashelig. Men i så fall lurar jag mig själv väldigt bra. Oavsett vilket så känner jag rätt många människor, men jag har aldrig förmått umgås med folk bara för att de är bra i nätverkssyfte. Det blir för knepigt och krystat.

Men i SvD berättar Fredrik Liljeros, sociolog och nätverksforskare vid Stockholms universitet, att de
flesta har en massa ”trianglar” i sina nätverk. Alla kompisarna känner
varandra. Allt går runt i samma hjulspår. Man kanske har många
kontakter, men troligen befinner de sig alla i periferin. Jag känner mig träffad.

Liljeros menar att det inte är så effektivt, »eftersom man inte får in den rätta information, de idéer eller den energi som krävs för att gå framåt«. Därför ska man sluta fokusera på trianglarna och istället överbrygga de »hål« som finns i ens nätverk.

Knepigt, eller hur?

Så berätta: hur gör du som läser detta? Umgås du mest med dina närmaste vänner eller umgås du brett? 

I dag är det dags för den årliga Tidskriftsdagen. Där utses Årets Tidskrift (Chef har vunnit två gånger tidigare) med mera. Ikväll har vi inte några priser att se fram emot, men vi på redaktionen ska ändå dit och heja ordentligt på alla andra tidskriftsmakare. Särskilt mycket ska vi heja på Per Boström som just nu hjälper oss att fräscha till Chefs form. Hur det blir får du se senare i år.

För många besvaras frågan självklart med ja. Men underbart nog inte för alla. Det finns människor som verkligen inte behöver jobba, men väljer att göra det ändå. Till exempel Lars Nyberg, koncernchef på TeliaSonera. Han har inte vunnit pengar, men tjänat ihop dem under en karriär i USA. Och han hade redan gått i pension när han valde att ta det chefsjobb som han har nu. Det här berättade han i torsdags, när han var gäst på Stora Chefsdagen.

Enligt Lars Nyberg är det en väldigt bra grund för gott ledarskap att veta att man inte behöver jobbet. Det ger mod och det ger styrka. Jag håller med honom, utan att själv befinna mig i samma läge.

Att jobba fast man inte måste är dessutom ett tecken på att verkligen brinna för sitt jobb. Och oavsett om man har mycket pengar eller ej tror jag att det är viktigt att ibland stämma av med sig själv om man är på rätt plats eller inte. Känner man sig motiverad när man tänker på sitt jobb? För att citera Annika Falkengren: Är man happy?

Ett sätt att ta reda på det är att fundera över vad man skulle göra om man vann en massa slantar. Säga upp sig direkt? Jobba kvar men gå ned i arbetstid? Jobba kvar precis som i dag? För den som varje sekund känner att den skulle säga upp sig direkt finns det nog något att fundera över i jobbsituationen. Något som kan bli bättre.

Vad då chefa över hjärnan? Jo, i år handlade Stora Chefsdagen om det som kommer att förändra vårt sätt att leda och arbeta – vi kallar det »Brain Management«. Vi tänker att om vi lär oss chefa över vår hjärna får vi ut mer av vår kapacitet – samtidigt som vi mår bättre!

Vi på Chef har märkt att en av chefernas absolut största utmaningar i dag är att verkligheten bara blir mer och mer stressig och komplex. För att klara av vardagen krävs något nytt. Vi måste tänja gränserna för vad vi klarar av. Vi måste göra hjärnan till vår nya bästis. Vi måste helt enkelt lära oss Brain Management.

Snart har jag jobbat på Chef i sex år. De senaste åren har jag varit högsta chef för tidningen. Jag har nog aldrig förr haft ett så fantastiskt kul jobb, och ändå har jag varit väldigt nöjd där jag jobbat tidigare. Men det gäller att sluta på topp. Därför har jag bestämt mig för att gå vidare till ett nytt jobb på OTW.

Min tid på Chef har känts som ett ständigt crescendo, från att ha ansvarat för delar av tidningen, våra bilagor och samarbeten till att ansvara för hela klabbet. Jag gillar crescendo!

Vi på redaktionen har gjort ett jättejobb där vi satsat rejält på att förändra Chefs tilltal, även om vi gått med små steg i taget. Målet: att komma närmare er läsare och samtidigt vara tydligare. Det ska vara lustfyllt att läsa Chef!

Nu börjar förändringen sätta sig och vi närmar oss slutet i just det här nothäftet. Alla på redaktionen har utvecklats enormt och tagit ett allt större ansvar för helheten, vilket känns fantastiskt kul. Vi är inne i en positiv spiral. Redaktionens utveckling gör att jag känner mig trygg när jag går vidare. Jag vet att alla har en klar bild av vilken tidning vi vill göra och att alla kan bidra till att skapa den.

Jag jobbar året ut så att styrelsen ska hinna finna en ny chefredaktör. Så om du känner dig manad att sedan ta över dirigentpinnen på Chef är det dags att höra av dig till tidningsgurusarna Henrik Frenkel och Janne Martinsson som håller i rekryteringen!

Trend 1:CHEFER MER PÅPASSADE
Vi har en ny arena för chefer att verka på … Inte bara högsta chefer utan alla chefer på alla nivåer är mer påpassade pga alla sociala nätverk osv. Läs mer om detta i artikeln "Påpazzad" i Chef nr 3 2010.

Trend 2: TILLIT OCH TROVÄRDIGHET
Efter HQ-affären och i samband med valet blev tillit en allt viktigare fråga. Läs mer om det i nästa nummer av Chef.


Trend 3: KOMPLEXITET
För två år sedan var förändring chefers svåraste och viktigaste uppgift. Nu kommer komplexitetens problem som nästa steg efter förändringsvågen. Läs mer i Hjärnkoll nr 9 2010.

Trend 4: HJÄRNAN SOM REDSKAP
Vi lär oss allt mer om hjärnan och kan därmed styra den själva. Läs hur i artikeln om Brain management i nr 9 2010.

Trend 5:ÄCKLIG KREATIVITET
Nu måste alla lyckas tänka utanför boxen. Ett brainstormingmöte räcker inte långt. Läs mer om den äckliga kreativiteten i Eftertankar 9 2010.

Trend 6: DET PERSONLIGA LEDARSKAPET
I dag vill ingen följa någon mall, alla vill hitta på sitt eget sätt att vara chef. Man vill dessutom utveckla hela personen, inte bara utvecklas som chef. Läs mer om det i vår pocketguide om att hitta sin personliga ledarstil från 2009.

Trend 7: CHEFER MÖTER NYA UTMANINGAR NÄR VI CHEFAR UNGA
80- och 90-talister ställer nya krav på ledarskapet, de är mer luststyrda osv. Läs mer i både Duellen 8 2010 och i Till sist 9 2010.

Trend 8: KUL PÅ JOBBET
Nu ställs alltmer krav på att du fixar lite kul för att medarbetarna ska stanna. Och allt fler företag sätter medvetet "skoj på jobbet" som en topp-prioritering. Richard Branson kan tex aldrig sluta prata om det: "With my focus on fun at work, the boundary between work and life does tend to blur a little!"
Kanske går vi inte till "jobbet" i framtiden , utan till "kulet" ?

Trend 9: KÄRLEKSBOMBNING
Vi ska inte bara ha skoj, vi ska älska varandra på jobbet. Mia Törnblom citerar tex Moder Teresa och säger: Älska dina medarbetare. Läs mer om det i EGO nr 9.

Trend 10: LÄRA AV DJUREN
Nu pratar vi mer om arv än miljö och biologiskt ledarskap i ropet. Kan hänga ihop med att vi samtidigt drar växlar på våra likheter med djuren. Läs mer i På tapeten nder krönikan i nästa nummer 10 2010.

Trend 11: NEXTOPIA NÄSTA

Vi lever i samhäller med stark förändringstro. Mycket tyder på att vi är på väg mot Nextopia. Man är inte bättre än sitt nästa jobb, Barack Obama fick tex Nobelpriset innan han knappt tillträtt.

Han hade skrivit en väldigt bra rapport men lämnat ofullständiga kompletteringar. Otålig och otydlig som jag är väntade jag inte till nästa dag för att diskutera saken. Nej, jag slängde iväg ett mejl. I stället för att vinna tid slutade det givetvis med att mitt mejl blev missförstått, medarbetaren sårad och jag fick ägna tid åt att reda ut vad jag egentligen ville ha sagt och gjort.
En undersökning som vi låtit Synovate göra bekräftar det jag egentligen redan visste: vi chefer har ofta problem med att göra oss förstådda. (Läs mer om den på chef.se och i Metro.) Sedan tolkar vi gärna missförstånden som att det är våra medarbetare som har svårt att begripa enkla uppmaningar. Och ärligt talat, så är det ju faktiskt ibland. Men andra gånger är det vi själva som är luddiga. Min favoritmiss är att maskera uppmaningar som en fråga.
Vi chefer borde kanske hänga upp en skylt där vi översätter våra kommentarer. Typ:

Vi säger:
»Kan du hjälpa mig med bokslutet?«
Vi menar:
»Avsätt tid den närmaste veckan för att jobba med bokslutet.«

Vi säger:
»Det är ingen brådska, men det vore bra om du hann den här veckan.«
Vi menar:
»Gör det nu! Genast! Släpp allt annat.«

Vi säger:
»Håller du på med USA-rapporten? Ha, ha, jag som längtar efter Tysklandsrapporten.«
Vi menar:
»Jag ser inget roligt i det här, jobba med Tysklandsrapporten, den är mer prioriterad i det här läget (vilket du själv borde begripa).«

Visst låter de första varianterna på skylten trevligare än den tydliga översättningen? Det är antagligen därför vi så lätt faller i otydlighetsfällan. Men medarbetare mår bättre av att veta var chefen står, än av falsk gemytlighet och en gnagande oro kring allt outtalat. Att inte vara tydlig är att fega ur från ledarskapet.

I några av dagens tidningar står det att andelen kvinnor i chefsposition ökar. I andra står det att toppkvinnorna blir färre. De handlar om offentlig respektive privat verksamhet, men det är ändå underligt att trender kan krocka så totalt. Ofta brukar en förändring påverka omvärlden till en liknande förändring, om än i mindre skala.

Är det fortfarande så underligt med kvinnor i ledande position att det inte spelar någon roll hur medvetet regeringar och kommuner jobbar med frågan? Enligt SvD vill 80-talisterna tillbaka till hemmafruidealet. Är vi på väg tillbaka till gubbigheten, där kvinnor ska leva enligt Maria Montazamis råd: »Man ska vara snäll och fin« medan männen går till jobbet och fattar beslut? Jag bara undrar.

Jag försöker stänga ned ett dokument som jag tittat i. Genast börjar ikonen på datorns skrivbord frenetiskt hoppa upp och ned, upp och ned, upp och ned (ja, ni fattar). Den har fått för sig att den inte tänker stänga förrän jag sparat mina icke existerande ändringar.

När jag pratar med mina medarbetare Fredrik och Sofia om hur datorn beter sig som »andras ungar« har de upplevt samma sak. Som när man ska öppna ett dokument och ikonen bara snurrar och snurrar. Datorn »ska bara« innan den gör det man ber om. Eller som när datorn kraschat och du tvingats stänga ned – men den sedan skyller ifrån sig genom att klaga vid omstart: »Datorn stängdes inte av på rätt sätt.«

Frågan är om det är skamvrå eller sockerförbud som är lösningen för att lyckas uppfostra en dator?

Vad menade han med det? Jo, att som chef måste man vara modig. Ju högre chef man är, desto större är risken att man får sparken. Men om man får det ska man enligt min mentor alltså se det som ett kvitto på att man gjort sitt jobb. Att man tagit ut svängarna och vågat fatta beslut. Det är helt enkelt som Jonathan säger i Bröderna Lejonhjärta: "Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort".

Allt det här tänker jag på när jag läser att Chefs krönikör Jesper Kärrbrink får sparken från vd-jobbet på Eniro. Aktien har störtdykt och styrelsen vill ha en ny vd med bredare kompetens för de framtida utmaningarna. Det är bara att konstatera att ibland lyckas man inte med det man vill i jobbet. Men man kan ändå hålla huvudet högt och gå vidare till nya utmaningar när man gjort sitt bästa. Och sedan tagit konsekvenserna av när det inte räckte till.

Som Jesper Kärrbrink själv säger i en intervju: "Även Zlatan måste byta lag i bland".  

Åt lunch med en tidigare chef, en som jag inte träffat på tio år. Tack vare ett av nätets alla sociala nätverk tog vi upp kontakten igen. Vilken tur! Han hade hunnit fundera ut en massa smarta saker under de här åren, delvis med hjälp av att göra misstag. Jag är inte ironisk när jag säger att på bara 45 minuter blev jag själv en mycket klokare människa. Tack.

Enligt professor Micael Dahlén på Handelshögskolan i Stockholm kan man inte lära av sina misstag eftersom de så snabbt blir passé. Jag vet inte om Dahlén har rätt eller ej, tror faktiskt inte att han har det, men oavsett så är andras misstag mycket trevligare att lära av än de egna. Man slipper ju helt nersidan. Jag får sluta göra fel, helt enkelt. Eller, kanske det räcker att lyssna mer på andra?

Den positiva psykologins insikter om hur man blir lycklig har spritt sig till såväl managementlitteraturen som fikasnacket. Lyckohetsen är total. Om du inte är lycklig har du helt enkelt gjort fel.
Och visst, den positiva psykologin visar att det går att påverka hur lycklig man är. Genom att tänka positivt blir man mer lycklig än genom att tänka negativt. Numera finns dessutom vetenskapligt stöd för att positiv psykologi inte bara gynnar individens lycka utan också produktiviteten i företaget.
Klart att man som chef föredrar att medarbetare slutar fokusera på problem och börjar fokusera på att leverera resultat.
Men är det så enkelt? Nej, nu börjar allt fler tänka till. Den amerikanska författaren och journalisten Barbara Ehrenreich har precis kommit ut med boken »Bright-sided«, på svenska »Gilla läget. Hur allting gick åt helvete med positivt tänkande«. Hon konstaterar att i ett tvångsmässigt leende samhälle tenderar vi att blunda för reella problem.
Ett sådant problem är hot mot chefer. På tio år har hoten i samhället ökat dramatiskt, ändå vill ingen prata om dem. Symtomatiskt nog polisanmäler bara en av tio hotade chefer saken, visar en undersökning som Chef låtit Synovate göra. Kanske beror det på rädsla, kanske på att vi inte vill vara gnälliga. Vi tänker leende att »Det var säkert inte så allvarligt menat ...«.
Men alla låter sig inte tystas. Några väljer att berätta om sina upplevelser. Möt dem i Chef nummer 8.

Kom sedan ihåg att det någon gång kan vara värt att tillåta lite rättframhet också kring det som är svårt och svart. Både från sig själv och sina medarbetare. För som de skriver i Modern Psykologi: »När klingar ett durackord som vackrast, om inte när det bryter av mot moll«.

Enligt DN och Aftonbladet så har en av tre personer som i somras erbjöds att komma tillbaka till Saab automobil i Trollhättan tackat nej. Några av dem har fått jobb på andra ställen, några har valt att sadla om och börja plugga och några har flyttat från orten.

För alla chefer känns det som goda nyheter att så många medarbetare väljer en ny bana. Det är jobbigt att behöva dra ned, men för att rädda verksamheten blir det nödvändigt i bland.

Tänk vad trösterikt om neddragningarna visar sig innebära att man hjälper människor utvecklas, snarare än avvecklas.

Här på Chef tycker vi givetvis att chefer och chefskap är det mest intressanta som finns. Nu verkar även andra börja tycka samma sak. Plötsligt svämmar medierna över av artiklar om chefer. Många har, som jag skrivit tidigare, en väldigt negativ syn på chefer. Mängden negativa artiklar om chefer gränsar till mobbning.

Nu kommer också en text i Aftonbladet om att kvinnliga chefer upplevs som bråkigare än manliga (fast det kanske egentligen kan ses som positivt?).

Glädjande nog finns det dock undantag från alla gnälla på chefen-artiklar. I samma kvällstidning kan man läsa en kommentar till artikeln som konstaterar att frågeställningen är skev. Jag håller med. Och jag njuter av att det finns lite besinning i chefsföraktet.

Låt oss sluta gnälla på chefen och börja fundera över vår egen roll på jobbet och vad vi kan bidra med, antingen vi är medarbetare eller chefer.

Chefer har alltid varit lovligt byte. Chefer kan man gnälla och skälla på (åtminstone bakom ryggen eller i media). Men på sistone har det verkligen börjat gå alldeles för långt.

DN kör en artikelserie om hur chefer mobbar på jobbet, och följer därefter upp med en debattartikel om att mobbning är chefers fel. Av debattartikeln framgår att osäkerhet och omorganisationer ökar risken för att folk far illa. Det är ju självklart. Även chefer far illa av osäkerhet eller omorganisationer, de måste dock ta ansvar och genomföra förändringarna trots att de är jobbiga. Det borde hyllas, inte dissas.

Nu kommer Aftonbladet med fortsättningen på den nya klagolåten om hur allt är chefens fel:»Skyll på chefen om festen kantrar«.

Jag säger inte att alla chefer är bra. Vi finns i både bra och mindre lyckade varianter. Jag säger heller inte att mobbning någonsin är acceptabelt. Men jag vägrar stämma in i klagolåten om att chefer är roten till allt ont. Det vore verkligen att mobbas.

Som jag skrivit här tidigare är jag imponerad av hur flygchefen Mats Jansson orkat kämpa vidare på sin post trots alla motgångar. Jag hade blivit galen. Men nu väljer han att lämna.

»Jag har försökt göra mitt bästa för att rädda det här bolaget ur den värsta krisen flygbranschen har upplevt. Nu ser det bättre ut både internt och externt«, säger Mats Jansson till di.se.

SvD konstaterar att SAS-Jansson är en av få vd:ar som väcker känslor av medlidande efter allt elände han tvingats kämpa med. Jag håller med. Och undrar nu vilken modig chef som ska ta över ledartröjan?

»Problemet är att det är extremt stor efterfrågan på tågresor.« Så förklarar styrelseordförande Ulf Adelsohn alla tågproblem som förekommit det senaste året i en intervju i DN .

Vilket annat företag skulle anklaga kunderna för upprepade problem att leverera utlovad tjänst?

Det måste vara knepigt att vara mellanchef och arbeta för att få en ansvarstagande och tillmötesgående kultur hos sina medarbetare när styrelseordföranden ser just resenärerna som roten till alla problem.

Trots detta verkar mellancheferna lyckas bra. Jag har nämligen testat i praktiken, när jag åkte tåg två gånger i förra veckan. Båda gångerna var tåget försenat (med tanke på alla problem SJ haft på sistone får jag väl vara glad att tågen över huvud taget kom fram). Ändå var den personal som jag mötte väldigt tillmötesgående.

I Chef nr 8 som kommer i mitten av augusti testar vi ledarskapet hos SJ:s vd. Men oavsett vad vd-testet visar så har SJ:s styrelseordförande väckt en hel del frågor. 

Det började med att Bill Gates och Warren Buffet bestämde sig för att skänka bort stora delar av sina förmögenheter till välgörande ändamål. Nu skriver Expressen och DI att miljardärerna skapat en trend. Bland de nya givmilda cheferna finns New Yorks borgmästare Michael Bloomberg, mediemogulen Ted Turner och regissören George Lucas.

Vem blir första svenska chefen att följa trenden – och berätta om det?

Enligt en ny undersökning från HP ökas produktiviteten på våra arbetsplatser om vi till exempel dricker öl med kollegerna, skriver E24 och Chef. Samtidigt konstaterar forskaren Roland Paulsen i DN att många jobb är tomma på innehåll. Det beror enligt honom bland annat på arbetskamrater som går på puben.

»I dag är makten osynlig och manipulativ. Förr åt anställda och arbetsgivare i skilda matsalar, nu går man på puben med chefen«, säger han i DN.

Så jag undrar nu: gör folk mer eller mindre på jobbet om de sedan ses över en öl?

Lyssnade på radio under sommaren och hörde en kvinna som sa att hon alltid känner sig som en bättre människa efter semestern. Jag håller med. Det är en härlig känsla när man träffar alla medarbetare igen och ser hur de går med ett extra studs i steget. När man ännu inte insett hur mycket det är att jobba ikapp och därför lugnt tar sig tid att lyssna hur alla haft det under sommaren. Småpratetet leder till att nya idéer kastas upp och diskuteras. Några blir till artiklar.

Vi på redaktionen sitter mitt i tidningslämning, men vi började ändå dagen med varsin stor kaffe latte. Hoppas att det ska hålla kvar sommarkänslan lite till.

Mellandottern har precis fyllt år och vi hade tre familjer hemma på tårta. Det är första gången vi lyckats bjuda hem några på hennes riktiga födelsedag. I vanliga fall är alla bortresta så här i mitten av juli. Jaha, vad har det med chefande att göra, undrar du kanske. Jo, det faktum att våra vänner var hemma mitt i juli fick mig att fundera. Och jag gjorde därför en helt ovetenskaplig undersökning. Den visar att många i bekantskapskretsen i år tvingats välja mellan två semesterperioder. Antingen semester före eller efter 18 juli. Inga två veckor på varje sida mittstrecket eller slöande från början till slutet av juli där inte.

Industrisemestern verkar alltså ha släppt sitt grepp, men ersatts av en annan typ av styrd semesterperiod. Individuella lösningar? Nej, glöm det. Men jag förstår ändå poängen. Att fixa semesterschemat är en allmänt erkänd konflikthärd. På det här viset blir det lättare att styra så att inte alla är borta från kontoret samtidigt, men ändå får välja mellan två alternativ.

Dessutom får dottern chans att firas med tårta av fler än närmaste familjen ...

Att få högre lön höjer inte motivationen, konstaterar DN och DI. Den studie man hänvisar till rör visserligen chefsbonusar, men jag tror att samma sak gäller för alla anställda. Det visar mina erfarenheter av såväl snack med kolleger som lönesamtal och därtill kopplade prestationer.

Viktigast verkar vara att lönen inte känns orättvis, det är nämligen demoraliserande och sänker motivationen.

Om alla på arbetsplatsen ligger på ungefär samma nivå och den är rimlig, eller om man kan förklara skillnaderna i lön med till exempel erfarenhet, extra ansvar eller spetskompetens, ja då verkar lönen mest vara en hygienfaktor. Viktig för att vardagen ska gå runt, men inte i sig motiverande.

Det kan vara värt att tänka på när det nästa gång blir dags för lönesamtal. Om du vill behålla en särskild förmåga eller allmänt höja motivationen får du lägga pengarna på andra insatser än just lönenivån.

Så höj inga löner i höst. Utom min, förstås.