Det är en av Bengt-Åke Gustafssons första matcher som förbundskapten för Tre kronor vintern 2005. Sverige spelar med en man mer, jagar ett mål och Gustafsson tar time-out för att vässa taktiken. När spelarna samlas vid sargkanten för att höra vad den nye chefen vill säger Gustafsson – ingenting.

”Han stod i bakgrunden, och sa på sin höjd ’bestäm ni, killar’”, minns en av spelarna.

”En del tränare vill bestämma exakt vilka åkvägar vi ska ta, men Bengan låter oss ta ansvar. Så länge vi spelare är överens är han nöjd. Det är så han funkar. Han ger förtroende till oss och ser till att stämningen i laget är bra.”

Ny scen: Det är januari 2007. Träningsturneringen LG Hockey Games avgörs i Stockholm. Landslagets materialförvaltare, fullastad med utrustning, kommer till Globen för att som vanligt förbereda dagens träning. Han möts av en öde arena, utan vare sig andra ledare eller spelare i närheten.

Gustafsson har ställt in – han har kommit på att spelarna behöver en frikväll – men glömt att tala om det för alla som behövde få veta.

”Sånt där händer med Bengan ibland”, säger en annan ledare. ”Det är klart att det kan uppstå irritation. Men man får lära sig. Nu vet jag att Bengan ibland glömmer att informera, så jag vet att det är upp till mig att fråga.”

Mellan de här båda händelserna har Bengt-Åke Gustafsson lett det svenska ishockeylandslaget till seger i både OS och VM 2006, det mest framgångsrika året någonsin i svensk ishockey. För insatserna belönades han med TT:s idrottsledarpris, och på den stora idrottsgalan i januari tog han emot utmärkelsen ”Årets tränare”, samtidigt som Tre kronor utsågs till ”Årets lag”.

I vår ska Gustafsson upp till bevis igen, när VM avgörs i Moskva.

”Bengan är en kille som har hamnat rätt i livet. Hockey är det han kan, han är en strålande taktiker och en bra kille”, säger en person i landslagsorganisationen, innan han fortsätter:

”Men är han en bra chef? Nej, egentligen inte.”

Med tanke på Tre kronors resultat under Bengt-Åke Gustafssons ledning kan det verka som ett märkligt uttalande. Men allt beror på vem man frågar.

Spelarna i ishockeylandslaget ser en prestigelös chef som bjuder in till diskussion och som ger ansvar och förtroende. En trevlig kille som skapar skön stämning att arbeta i.

”Han är lugn, sansad och pekar verkligen inte med hela handen. Han vet att det är vi spelare som ska göra jobbet och sätter sig inte själv i centrum”, säger en landslagsman.

”Första gången i landslaget var man ju lite nervös, men Bengt-Åke sa bara tjenare och välkommen och så var det bara att åka ut på isen och köra. Han låter en förstå att man är med för att han tycker att man är duktig”, säger en spelare som nyligen debuterade i landslaget.

Gustafssons personkännedom utanför isen går igen i det taktiska upplägget. En ledare förklarar:

”Säg att Bengan har bestämt hur han ska formera sina femmor eller kedjor inför en match, och så blir en man skadad. De flesta tränare skulle bara leta upp en ersättare och slänga in honom. Men om det inte är rätt person är Bengt-Åke beredd att riva upp allt och göra nya grupper utifrån de spelare som är tillgängliga. Det är inte många som ser sådant så tydligt som han.”

”Inför VM 2006 skrev Expressen att det svenska VM-laget var det sämsta på många år. Det var kanske överdrivet, men det låg lite i det. Så kom vi hem med guld. Det säger en del om hans förmåga att få folk att jobba ihop.”

Men när Bengt-Åke Gustafsson lägger fokus på att få med sig sina spelare tycks det som om han ibland glömmer resten av personalen, den som arbetar vid sidan av isen.

”Delegera? Bengt-Åke kan inte delegera. Han har folk runt sig som ska hjälpa honom att sköta olika saker, men han kan bara inte låta bli att göra allt själv ändå”, säger en medarbetare.

”Han kan vara fruktansvärt envis. Om du hamnar i en diskussion med Bengan kan han i princip aldrig erkänna att du har rätt. Och om han ändrar sig får han det alltid till att det var hans idé från början”, klagar en tidigare kollega.

En annan sak är det där med kommunikationen. Om ledarna i landslaget ska ut och käka middag kan han springa runt som en vallhund och se till att alla är med och mår bra. Men i jobbet kan han helt glömma att informera sina kolleger om vad som är på gång.

”Avstämningsmöten och liknande existerar inte i hans värld. Ibland är informationen obefintlig”, säger en annan.

”Han gör det ju inte av illvilja, han bara glömmer ibland. Men jag tror inte han skulle funka som knegarboss på en verkstad. Gubbarna skulle inte stå ut med så dålig framförhållning och information”.

Att Bengt-Åke Gustafsson har både ledaregenskaper och taktisk känsla har det aldrig varit någon tvekan om. Unga landslagsdebutanter brukar vara tysta och blyga i början, men när Gustafsson klev in i landslagets omklädningsrum första gången – fortfarande tonåring – tog han för sig direkt.

”Bengt-Åke var alltid nyfiken. Redan som ung kille gick han in till förbundskaptenerna och satt och diskuterade spelsystem. Tommy Sandlin, Conny Evensson, Curre Lindström… han höll nog på att tjata hål i huvudet på dem allihop”, säger en som varit med länge i landslagsorganisationen.

Snart blev han lagkapten och bilderna på när Bengt-Åke – i förbundets rutiga kavaj med uppkavlade ärmar – höjer VM-bucklan 1987 är en svensk idrottsklassiker.

Att han skulle fortsätta som tränare var alltså ingen överraskning, men i sanningens namn var hans alternativ heller inte så många. När Bengt-Åke Gustafsson slutade som aktiv hockeyspelare 1998 var han 40 år. Något gymnasium hade det aldrig blivit tid till – och öppningarna på den vanliga arbetsmarknaden skulle ha varit få.

I stället litade han till det han lärt sig under åren i elitserien, landslaget och som USA-proffs i Washington Capitals. Från en säsong till en annan gick Gustafsson från att vara spelare till att bli tränare i sin österrikiska klubb Feldkirch.

”Det var nog inte lätt. Han hade spelat med nästan alla i laget och plötsligt skulle han vara deras chef. Han var nog för mycket kompis med spelarna. Dessutom präglades hela året av en massa ekonomiskt strul. Klubben höll på att gå i konkurs och det överskuggade hela verksamheten. Men han lyckades skapligt ändå. Han hittade motivationshöjare mitt i alla problem. Det är sånt han är bra på”, säger en spelare från den tiden.

Och så har det fortsatt. Bengt-Åke Gustafsson blev kvar som tränare i alpländerna några år – på klubbnivå och som assisterande förbundskapten för Schweiz – innan han vände hem till Värmland för att ta över Färjestad.

Bilden av Bengt-Åke Gustafsson som en schysst kille, en människokännare och en stämningshöjare är tydlig när man pratar med folk i hans omgivning. Detta parat med en sorts naturlig auktoritet och gediget hockeykunnande räcker mer än väl för att skapa en ypperlig förbundskapten.

Som en spelare säger:

”Du slår ju inte Bengan på fingrarna när det gäller hockey. Han har gjort allt och vunnit så mycket att man har en enorm respekt för honom bara därför. Med de resultat vi har gjort kan man ju egentligen inte ifrågasätta honom, eller hur?”

Nej, kanske inte. Men frågan är vilka slutsatser man ska dra av den dubbla bilden av förbundskaptenen.

Om man kan sitt ämnesområde bäst av alla, och dessutom har förmågan att entusiasmera och stimulera – är man inte då en bra chef? Det må vara hänt att kollegerna får gråa hår av att parera Gustafssons snabba beslut och att de ibland känner sig överkörda. Men spelarna verkar få precis tillräcklig information och uppbackning för att kunna göra sitt absolut bästa.

Eller är detta ett ledarskap som bara fungerar i idrottens värld, där kopplingen till resultatet är starkare än kanske någon annanstans?

En hockeyledare säger:

”I företagsvärlden verkar de tro att man blir en ledare genom att ha en slips runt halsen och gå på chefskurser. Men den känslan för personkemi och lagbygge som Bengan har kan man inte lära dig på en ledarskapsutbildning. Har du den känslan kan du vara chef i vilket sammanhang som helst.”

Andra som Chef har pratat med menar att det är just i landslaget som Gustafssons sätt kommer bäst till sin rätt. Under de korta perioder när landslaget samlas går hans brister i kommunikation och information att leva med. I det vardagliga arbetet i en klubb – eller i en annan bransch – skulle det kunna växa till ett stort problem.

”Han har många av egenskaperna som krävs för att vara en bra klubbtränare också, men han skulle nog behöva lite stöttning. Någon som kan ryta till ibland. I en klubb kan man inte alltid vara snäll”, säger någon.

Samtidigt kommer Bengt-Åke Gustafsson inte att vara förbundskapten för evigt – det nuvarande kontraktet sträcker sig över VM 2010 – så en återkomst till klubbhockeyn är ett högst troligt alternativ.

En av hans gamla spelare och kolleger tror inte att det blir i den svenska elitserien. Man ska inte underskatta Bengt-Åkes idrottsmannapsyke – äregirighet och vinnarvilja – menar kollegan.

”Bengan har nog siktet inställt högre. Jag tror inte att hans resa slutar förrän han är chefstränare i sitt gamla Washington Capitals i NHL. Ingen svensk har haft ett sånt jobb och jag har en känsla av att det är dit han siktar. Nu när barnen snart är vuxna är han nog redo för en sådan utmaning.”